Sjukskriven
Första dagen hemma själv som sjukskriven och jag är redan trött på det:(
Igår deckade vi redan klockan tio och Theo vaknade inte förrän kvart över sju:) Så jag känner mig rätt utvilad hehe. Vi gick ner åt frukost och mös framför tvn. Vid halv nio tog vi cykel och cyklade till dagis. Första dagen på två veckor för Theo men lämningen gick bra ändå=)
Efter det cyklade jag vidare till rehab för att spring en stund sen styrketräna. Usch vad jag tycker det är tråkigt att träna själva. Menmen rätt skönt att få det gjort. Tänkte göra det på onsdag och fredag med. Varannan dag räcker gott och väl. Men jag hade kunnat göra det varje dag plus en massa annat på kvällarna.
Mamma ringde dock och påminde mig om att det blivit lite för mycket träning för mig på sistonde. Det gäller ju faktiskt mitt liv. Hennes läkare hade förklarat att cellgifterna tar ju bort både friska och tumörcellerna och dom friska behöver återhämta sig mellan behandlingarna. När man då tränar hinner cellerna inte återhämta sig. Men jag tycker det är så svårt att inte få träna. Hela mitt liv har gått ut på att träna. Minst fem pass i veckan. Nu får jag vå tre och dom ska då va lugna. De som känner mig vet att jag inte kan ta det lugnt så detta är väldigt svårt för mig.
Efter träningen gick jag in om mormor för att skriva ut lite papper och passade då på att ta en fika med henne:)
När jag kom hem tog jag ett välbehövligt bad och läste lite sen har jag bara plockat undan en massa och satt igång tvätten. Vad ska jag nu göra? Finns inget på tv:(
Om två timmar ska jag hämta hem bamse(Theo), vårt fina smeknamn:) och vad jag längtar hehe.
Håller med din mamma, du tränar för mycket! Tänk på att om inte denna medicin hjälper dig, så blev det andra som är mycket starkare! Acceptera att du är sjukare än du känner dig! Du har många år framför dig som du kan lägga på att träna då mycket du bara vill! Kram Anitha
Tänker instämma med föregående talare. Kan tänka mig att det är jobbigt att inte få träna när man är så van vid att göra det minst fem dagar i veckan men du får tänka på ditt bästa, in the long run så att säga. Tänker på dig! Kram